Kristina Bength: 2013ahlbergshallen

I arkivets veck

I utställningen I arkivets veck presenterar Kristina Bength ett nytt verk bestående av fem stora akvareller vid namn Att dölja för att låta det dolda synas. De tämligen abstrakta motiven för kanske tankarna till topografiska bilder av ett bergigt landskap, och helt fel ute är man då inte. Som alltid i hennes arbeten är förlagan fotografisk, och mycket av måleriet handlar om att översätta fotografiets egenheter till måleriets dito: rörelseoskärpa intensifieras eller mildras med akvarallens flöde, skuggade partier slår ut i mörka färgfläckar, abstraktionsgraden ökar samtidigt som måleriets taktila kvaliteter framträder i spelet mellan skugga och ljus.

Förlagorna är emellertid inte topografiska kartor, utan ett slags porträtt där konstnären agerat inför kameran för att försöka leva sig in en belägenhet och en fotografisk genre som sysselsatt henne länge: hysterikan som objekt för de klinisk-fotografiska studier som under senare hälften av 1800-talet utfördes vid sinnessjukhuset La Salpêtrière, Paris, under ledning av den omtalade professor Jean-Martin Charcot. Dessa fotografier, som påträngande granskar kvinnorna i sjukhussängarna och registrerar deras förvridna miner eller håglösa gestik, tjänade som redskap för att diagnosticera olika grader av hysteri och epilepsi. Samtidigt rör det sig om spekulativa bilder med en hög grad av iscensättning där kameran ofta bokstavligen befinner sig i sängen och där kvinnornas ställningar är arrangerade.

På sinnessjukhuset var patienternas tillvaro ytterst begränsad, begränsningar som dessa fotografiers närgångna undersökningar driver till det yttersta: sängen, den sista utposten för patienternas privatsfär, är inte fredad; deras kroppar är objekt som ska granskas, arrangeras och bestämmas; de är liv som ständigt uppvisar tecken på sjukdomar, avvikelser och brister. Hur kan man som konstnär förhålla sig till dessa våldsamma bilder och till den institutionella miljö som skapade dem?

Ett exempel finner vi i ett av Kristina Bengths tidigare arbeten, Amanda Kristina Pedersens fysionomiska undersökningar (2010) där hon monterade sina akvarellmålningar på sängramar och omvandlade utställningsrummet till en sovsal. Målningarna använde emellertid inte klinisk-fotografiska studier som förlaga, utan baserade sig på utsnitt av arkivfotografier föreställande olika medicinska institutioners interiörer och arkitektur. De rum och miljöer som burit upp den kliniska blickens auktoritet framställdes alltså som patienter, en omkastning av positioner som dessutom erbjöd utställningsbesökaren att agera medicinsk personal. Varje målning hade därutöver sin egen journal, som dock snarare än att diagnosticera dem bestod av anteckningar som levde sig in i patientens utsatta position samtidigt som de tillsammans med målningarna och installationen försökte bryta underkastelsen och närma sig ett annat, mer värdigt liv.

Något liknande sker i den nya serie målningar som nu visas. Även här äger en vändning bort från det klinisk-medicinska fotografiet rum, även här finns ett försök att leva sig in i den utsattes position och emancipera den, men detta sker inte genom den medicinska arkitekturen och dess interiörer som motiv och scenografi.

I ett första läge handlar det istället om Kristina Bengths försök att performativt inta hysterikans position i sängen och agera inför kameran. Vid en ateljévistelse i Paris kunde hon närmare granska fotografierna av diagnosticerade hysterikor och epilektikern på La Salpêtrière, och hon insåg då att den reträttväg som återstod var att skyla sig mot kameran med hjälp av lakanet. Det är alltså sådana förlagor till målningarna som hon har agerat fram för att skapa motbilder till fotografierna från La Salpêtrière. Istället för att teckna sig som en tydlig figur – ett tecken att diagnosticera – ges ett hölje av veck varunder hysterikan försvunnit. Måleriet, som alltså balanserar mellan abstrakt och figurativt, understryker å sin sida bildens grundläggande tvetydighet vilken öppnar den för tolkning. Även om vi skulle se topografiska kartbilder ser vi nog ändå samtidigt ett slags kropp dölja sig under en hinna av veck. Vi ser kroppsställningar som vi känner igen, och vi kan iaktta rörelse och dimensioner som indikerar en dold insida.

Kristina Bengths måleri målar fram bilden av akten att dölja sig för fotografiets registreringar, och det innebär ett utbyte mellan måleri och fotografi där måleriet trots allt får sista ordet genom att tillföra ett annat slags framkallningstid, yta och materialitet. Genom att öppna bilderna för ytterligare tolkning fortsätter betraktaren vackla mellan ett fantastiskt landskap och den kropp som inte syns, mellan en andra hud och färgens sätt att fästa vid ytan. I grunden rör det sig då om en form av historieskrivning som försöker agera ut historien genom att fiktivt anta vissa gestalter och miljöer, som med fantasins hjälp aktiverar en avbildad gestalt inifrån genom att samtidigt veckla ut nya bilder och en annan historia ur arkivets veck. På så sätt kan också ett skuggarkiv till det medicinska fotoarkivet upprättas, ett arkiv som vilar mot fiktionens möjligheter och som via ett alter ego, en roll, låter konstnären träda in i den historia som i egenskap av förfluten tid inte kan anträdas direkt. Däremot kan erfarenheten av att ställa sig i relation till denna historia och dess subjekt aktiveras, och det är en relation som i Kristina Bengths fall delas som måleri – i målningarnas berättande om en kropp som inte längre syns och som i sin fördoldhet övergått till måleriets spel med ytor och ljus.

Fredrik Ehlin